Det tycks som att vi alltjämt har ett komplexfyllt förhållande till vårt södra grannland Polen. Jag anar en spänning mellan två motsatta komplex. Å ena sidan resterna av stormaktstidens gamla känsla av svensk överlägsenhet, hybris, gentemot ett fattigt land i permanent kaos. Å andra sidan en ny smygande osäkerhetskänsla av underlägsenhet gentemot ett land som håller på att bli en mycket viktigare aktör i Europa än Sverige.
Vi har lätt för att uppträda paternalistiskt och ibland skamset ångerfullt gentemot de tre små baltiska republikerna, Estland, Lettland och Litauen. Det kan formuleras som en så kallad Östersjöpolitik som ställer Sverige i centrum. Men den paternalistiska attityden fungerar inte i förhållande till Polen.
Det stör självbilden i den frustrerade före detta stormakten Sverige att se ett självsäkert Polen växa i betydelse, som medlem i EU, medlem i Nato och snart i den gemensamma valutan, euron. Ett Polen som under de senaste krisåren haft den starkaste ekonomiska tillväxten i EU och som har den uttryckliga ambitionen att tillhöra Europas kärnländer.
Vid olika seminarier har jag den senaste tiden försiktigt påpekat Polens växande betydelse och därför föreslagit att Sveriges regering hellre bör lägga kraft på närmare förbindelser med Polen än på att driva med Storbritannien ut i okända farvatten långt från Europa. Reaktionerna har varje gång varit desamma.
Vi ligger ju ideologiskt och kulturellt så nära britterna, men i förhållande till polackerna så står vi så långt ifrån varandra. Vi tillhör den anglosaxiska världen och besöker hellre USA än Polen. För vanligtvis öppna, begåvade och välorienterade svenska politiker blir det spontana svaret på mitt resonemang att Polen förknippas med miljöbovar och homofober.
Man kan vara tacksam över att de gamla fördomsfulla stereotyperna tynar bort, även om man fortfarande kan stöta på dem i folkdjupet i mina tassemarker, som har dagliga färjeförbindelser med Polen. Under kalla kriget hade vi ju besök av så kallade tavelförsäljare och sedan kom hantverkarna och ibland biltjuvarna. Dagens något mer sofistikerade hållning blir att det katolska Polen är så främmande på grund av att det där finns andra värderingar än de gängse i Sverige.
Detta väcker en intressant frågeställning. Större delen av Europa ligger onekligen utanför Sverige och där håller sig ofta folk med andra värderingar än de svenska. Skall Sveriges Europa-politik då bara inrikta sig på länder med likasinnade värderingar? Eller skall den också utveckla kontakterna med dem som tycker annorlunda?
Frågan handlar egentligen om hur man bäst utövar inflytande. Är det bäst att bara utveckla förbindelserna med dem som tycker likadant som en själv?
Tankegången bakom Willy Brandts framgångsrika öst-politik som formulerades av Egon Bahr var ”Wandlung durch Annäherung”, alltså omvandling genom närmande.
Det är i regel en klokare hållning än beröringsångest.
http://www.svd.se/nyheter/utri...
