Debattartikkel Rootsi juhtivas päevalehes.
Venemaa relvastub samal ajal kui USA sõjalised jõud Euroopas vähenevad. Rootsi vajab oma kaitsepoliitikas uuendusi.Rysk upprustning skärper hotet mot vårt närområdehttp://www.dn.se/debatt/rysk-u...Ny försvarspolitik behövs. Ryssland rustar samtidigt som USA:s militära styrka i Europa – vårt skydd – håller på att avvecklas. Mot detta ska ställas Europas ovilja att finansiera de egna försvaren. Detta borde leda till nytänkande i den svenska försvarspolitiken, här och nu, skriver Mats Johansson (M).Vid ett besök i Natohögkvarteret för några år sedan ställde jag en fråga till en hög chef om hur man såg på kritiken från baltiskt håll att föga hade gjorts för att uppfylla åtagandet att försvara de nya medlemmarna. Frågan ställdes mot bakgrund av den ryska upprustningen, invasionen i Georgien, IT-attacken på Estland, Arktis-offensiven, Gazprom-projektet i Östersjön och återfallet i diktatur under Putin.
Svaret förvånade i sin uppriktighet: ”Vi kan inte försvara Baltikum. Alltså finns inget ryskt hot.” Dess värre är logiken inte förbehållen någon enstaka figur i Natobyråkratin. Logiken känns igen från svensk försvarsdebatt. 2004 års försvarsberedning konstaterade att vår insatsförmåga var låg och att organisationen led av system- och strukturfel. Detta bestämde synen på det ryska hotet:
”Under ledning av president Putin fortsätter den ryska utrikespolitiska orienteringen mot Västeuropa och USA, framför allt eftersom en västvänlig utrikespolitik är ett viktigt medel att främja ekonomisk utveckling… Integrationen av Ryssland i de euroatlantiska säkerhetsstrukturerna fortgår vilket förbättrar förutsättningarna för att utveckla samarbetet med omvärlden…”
Mot denna positiva bakgrund drogs slutsatsen att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp i alla dess former från en annan stat direkt mot Sverige är osannolikt under överskådlig tid (minst en tioårsperiod)”.
Som grund för omstöpningen av vårt territorialförsvar gav det ett magert intryck. Besparingskraven fick dimensionera hotbilden, inte tvärtom.
2008 var Försvarsberedningen inte lika positiv. Ökade ryska militärutgifter noterades, liksom oro över agerandet i Kaukasus. Men inga slutsatser drogs om ökade resurser. Beredningen hade otur; några månader senare invaderade Ryssland Georgien.
Sedan dess har den vita elefanten i rummet blivit synligare. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) konstaterar i årets Rysslandsrapport att landets ”militära förmåga kan komma att höjas avsevärt redan fram emot år 2020. De väpnade styrkor som då kommer ut på andra sidan processen kommer att se annorlunda ut jämfört med dem Ryssland förfogade över i Georgienkriget.”
FOI-studien underbygger inte vårt försvars urholkning ner till en kostnad av en procent av BNP, som biståndet. Ryssland har skapat ”strukturella förutsättningar att stärka förmågan… Återkommande stora övningar indikerar en hög ambition. Om reformarbetet lyckas kan den militära förmågan börja öka fram mot 2015 och i snabbare takt därefter.”
Mot detta ska ställas Europas ovilja att finansiera försvaren. Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen påtalade 2011 att på två år hade försvarsutgifterna bland Natos europeiska medlemmar minskat med 45 miljarder dollar, motsvarande Tysklands försvarsbudget. Få medlemsländer når utgiftsmålet (2 procent av BNP till försvaret).
Det rimmar illa med den amerikanska tanken om europeisering av Nato, så kallad burdensharing; vad ska ersätta USA:s permanenta basering inom Europakommandot?
Den ryska upprustningsplanen på 767 miljarder dollar till 2020 ska också ställas mot USA:s bantning av det federala budgetunderskottet med 1 200 miljarder dollar på tio år, varav hälften beräknas träffa försvaret. Det leder enligt Pentagon till att USA om tio år får den minsta markstyrkan sedan 1940, det lägsta antalet fartyg sedan 1915 och det minsta flygvapnet någonsin. USA:s försvarsanslag, i dag 4,7 procent av BNP, möter på väg ned Rysslands 2,9 på väg upp.
Frågan är vilka ändrade slutsatser de senaste årens ryska vägval i denna kontext kan leda till i den nya Försvarsberedningen. Ska analysprocessen av budgetskäl kortslutas redan från början?
Den ryske utrikesexperten Alexander Sjumilin analyserar den nya ryska utrikesdoktrinen under Putins tredje presidentperiod i en artikel (Novaja Gazeta 7/7 2012): ”Nostalgin efter den tid då man fortfarande ’fruktade oss’ håller märkbart på att få överhanden inom Rysslands politiska klass. Följden blir att utrikespolitiken framstår som alltmer konfrontatorisk, västfientlig, antiamerikansk och Asiencentrerad …”
Sjumilin hävdar att Ryssland är på väg in i ett tillstånd av ”Kalla kriget 2”, vilket understryks av stödet för Assadregimen i Syrien. Målet om Rysslands integrering i Europa överges till förmån för tanken på en euroasiatisk union: ”Den dikterar uppfattningen om väst som ’den lömske fienden’, som försöker ’splittra en stark kärnvapenmakt’ genom att hetsa terrorister (?) mot den, undergräva den inifrån genom ’färgrevolutioner’ och ’på nytt tvinga landet ner på knä’.”
Det håller alltså inte längre att förlita sig på propagandan från mer västorienterade ryska röster. I ett tal på en försvarskurs i Helsingfors (5/6 2012) klargjorde den ryske generalstabschefen Nikolaj Makarov vad som väntar Norden vid fortsatt Natosamverkan. ”Preventiva anfall” kan drabba stater som medverkar i västs missilförsvar. Finlands samarbete med Nato måste upphöra, liksom övningar vid ryska gränsen. Det nordiska försvarssamarbetet brännmärktes.
Som provokation toppar Makarovs föreställning det mesta sedan ”finlandiseringen” upphörde för tjugo år sedan. Reaktionen i Finland blev därefter; statsledningen avvisade påtryckningarna och slog fast att frågan om Natomedlemskap avgörs av finska folket, inte av Kreml.
Men Makarov var inte först. Före presidentvalet presenterade Vladimir Putin sitt program i form av en artikelserie. En text handlade om säkerhetspolitiken, där fokus var alla hot som omger moderlandet, från invasioner till demokratisering. Fienden utpekades: USA, Nato, internet. Det påminde om Putins antiamerikanska linjetal i München 2007.
En ny generation ryska vapen ska produceras: interkontinentala missiler, kärnvapenbärande ubåtar, flygplan, helikoptrar, tusentals stridsvagnar. Den ryska kapaciteten ökar i vårt närområde, medan USA:s europeiska styrkeengagemang – vårt skydd – håller på att avvecklas.
Förre finansministern Kudrin har sagt att Ryssland förvandlas till en militariserad polisstat som folket får betala notan för. Det borde leda till nytänkande i den svenska försvarspolitiken. Här och nu.
Mats Johansson
riksdagsledamot (M)
