Försvaret, var god dröj
Eestlased Rootsis 26 Jan 2013  EWR
    Trüki   E-post   FB     
"Sverige har ingen armé – det har en vaktparad." Läs Per T Ohlssons artikel:
Vid sidan av rösträtten och tullarna var försvaret en av de stora stridsfrågorna i svensk politik under 1800-talets sista decennier. Det blev allt mer uppenbart att det otidsenliga systemet med indelta soldater behövde ersättas av allmän värnplikt.

Men indelningsverket, med sina kopplingar till stormaktstiden, hade gott om patriotiska tillskyndare och avskaffades först 1901. Under dessa år, medan Sverige tvekade mellan gammalt och nytt i försvarspolitiken, sände Rysslands militärattaché i Stockholm en rapport hem till Sankt Petersburg:

”Sverige har ingen armé – det har en vaktparad.”

Det skulle inte förvåna om dagens ryska diplomater skickar snarlika depescher till sina uppdragsgivare i Moskva. För återigen befinner sig Sverige i försvarspolitisk kris medan stora delar av det politiska etablissemanget sitter fast i ungefär samma attityd av förnekande som en gång indelningsverkets vänner. Nu gäller det alliansfriheten.

De senaste veckorna har debattens vågor gått höga. Det hela började med ett sensationellt uttalande av överbefälhavaren Sverker Göranson:

”Vi kan försvara oss mot ett angrepp mot ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” (SvD 31/12)

ÖB:s uttalande kommenterades av försvarsminister Karin Enström (M) i ordalag som var lätt häpnadsväckande i sin virrighet. Hon sade att det svenska försvaret är ”rimligt” starkt och tillade sedan att ”hela landet” skall kunna försvaras. (DN 9/1)

Men just detta, ett försvar av hela landet, är omöjligt, menar ÖB. Ändå anser försvarsministern att Göransons bedömning är rimlig. Det går inte ihop.

I samma intervju fick Enström frågor om den ryska upprustningen. Hon beskrev läget som ”svårtolkat”. Men fakta är allt annat än svårtolkade.

I år ökar Rysslands försvarsutgifter med 25 procent. Kring 2020 beräknas de motsvara nästan 5 procent av BNP. Sverige rör sig åt andra hållet: 1988 uppgick försvarsanslaget till 2,5 procent av BNP, 2001 var andelen 1,8 procent och 2012 var den nere på 1,2 procent. Sedan kalla krigets slut har den svenska marinen krympt från 71 fartyg och ubåtar till 16 och 23 flygdivisioner har reducerats till 4. Bara under de närmaste tre åren bygger Ryssland 50 nya krigsfartyg.

Ett konkret exempel på vad detta kan betyda för Sverige är Gotland. Den stora ön i Östersjön har i praktiken övergivits. Det räcker emellertid med en blick på kartan för att förstå att om ett allt mer auktoritärt och revanschistiskt Ryssland skulle vilja återta Baltikum, så erbjuder Gotland den bästa möjligheten att skära av Estland, Lettland och Litauen från deras Natoallierade.

Hur skall då Sverige kunna försvara sig?

Politikerna utgår från att andra länder kommer till undsättning.

Enligt ett riksdagsbeslut från 2009 skall Sverige inte vara passivt vid ett angrepp mot ett annat EU-land eller en nordisk granne och förväntar sig därför ”att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”. Politiken bottnar i EU:s Lissabonfördrag, vars artikel 42:7, solidaritetsklausulen, stadgar att alla medlemsstater är skyldiga att ge ”stöd och bistånd med alla till buds stående medel” om ett EU-land utsätts för aggression.

Kruxet är att dessa formuleringar är diffusa och föga bindande.

Det sägs sällan rakt ut, men precis som i hemlighet under kalla kriget räknar det formellt alliansfria Sverige med Nato. De flesta av EU:s medlemmar ingår i Nato och Sverige har, som så kallat partnerland, ett nära samarbete med försvarsalliansen.

Men i veckan, vid Folk och försvars årliga konferens i Sälen, satte Natochefen Anders Fogh Rasmussen ned foten:

”Man kan inte stå utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger.” (Ekot 14/1)

Det naturliga och logiska hade varit för Sverige att gå med i Nato och därmed omfattas av den ömsesidiga säkerhetsgarantin i alliansfördragets artikel 5. Men frågan om en svensk Natoanslutning är politiskt stendöd.

Enligt den senaste mätningen från SOM-institutet är det bara 19 procent av svenskarna som tycker att Natomedlemskap är ett bra förslag. Moderaterna, livrädda för att utmana opinionen, är i princip för ett medlemskap – någon gång i en avlägsen framtid. Och Socialdemokraterna, som måste involveras om säkerhetspolitiken skall bli stabil och uthållig, utesluter det fullständigt. Därmed spelar det ingen roll att de små mittenpartierna förordar åtminstone en utredning om Nato.

Alltså:

Sverige kan inte försvara sig på egen hand och kan inte förlita sig helt på Nato. Då återstår den nödlösning som alltid brukar dyka upp när Sverige har problem med att förhålla sig till omvärlden:

Norden.

Idag fungerar det nordiska försvarssamarbetet Nordefco som ett slags universalargument i svensk säkerhets- och försvarsdebatt. Efter ÖB:s markering förklarade Socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist:

”En faktor som är väldigt viktig är att det nordiska samarbetet fördjupas och breddas.” (DN 3/1)

Han följdes av utrikesminister Carl Bildt (M) som tillsammans med Karin Enström tillkännagav en ambition att ”vidareutveckla” det nordiska försvarssamarbetet: ”Säkerheten och samverkan med våra närmaste grannar är av särskild betydelse för Sverige.” (DN 13/1)

På sätt och vis kan detta betraktas som ett sätt för Sverige att bakvägen få understöd av Nato. Danmark och Norge ingår i alliansen och skulle knappast hjälpa Sverige i ett skarpt läge utan garantier från sina allierade.

Men framför allt:

Det har prövats förut. Och det har ömkligen fallerat.

När det började dra ihop sig till storkrig på 1930-talet – sedan Nationernas förbund, NF, hade misslyckats med att upprätthålla den kollektiva säkerheten – undersökte Sveriges mycket aktive utrikesminister Rickard Sandler förutsättningarna för någon form av beväpnad nordisk neutralitetsvakt; samtliga nordiska länder var då neutrala. Det sprack och till sist återstod bara den så kallade Stockholmsplanen för ett gemensamt svensk-finländskt försvar av Åland. Planen sattes inte i verket när Sovjet anföll Finland 1939. Sandler avgick.

De nordiska länderna gjorde helt enkelt olika bedömningar av hotbilden. Den finländske veterandiplomaten Max Jakobson har beskrivit det med med ironisk precision:

”Finland fruktade Ryssland och Danmark fruktade Tyskland; Sverige kunde inte bestämma sig för vilkendera det borde frukta mest; Norge kände sig tillräckligt tryggt för att inte frukta någondera.”

Efter andra världskriget var det dags igen. Särskilt statsminister Tage Erlander drev tanken på ett skandinaviskt försvarsförbund med Sverige, Norge och Danmark. Intensiva förhandlingar pågick.

Men länderna hade olika erfarenheter och drog i och med detta olika slutsatser för sin säkerhet. Danmark och Norge hade upplevt ockupation; Sverige hade klarat sig undan. Således valde Danmark och Norge att ansluta sig till Nato, som bildades 1949. Sverige fortsatte på sin alliansfria väg.

Erlander betraktade de resultatlösa försvarsförhandlingarna som ett av sina största politiska misslyckanden.

Norden är inte så sammansvetsat som det påstås i högtidstalen. Någon minns kanske Nordek, de planer på ett nordiskt ekonomiskt samarbete som havererade 1970, varpå Danmark några år senare gick med i EEC.

Att utgå från total nordisk solidaritet i händelse av krig är att bygga säkerhet på en illusion.

Endast ett medlemskap i en bindande allians med stormaktsresurser, det vill säga Nato, kan värna Sverige. Men den frågan står inte ens på dagordningen, även om regeringen – och försiktigtvis också Socialdemokraterna – nu har öppnat för svensk medverkan i Natos snabbinsatsstyrka, NRF.

Det svenska samarbetet med Nato, från Afghanistan till Nordkalotten, är redan så omfattande att Estlands utrikesminister Urmas Paet beskrev Sverige som en ”de facto”-medlem av alliansen när han gästade Sälen. Men som Anders Fogh Rasmussen påpekade är det med Nato och Sverige som med en kvinna:

”Antingen är hon gravid eller så är hon det inte.”

Följaktligen skulle Sverige till att börja med behöva en öppen och förutsättningslös Natodebatt, där ingenting utesluts i förväg. Men än så länge – och för att fortsätta graviditetsliknelsen – håller ledande svenska politiker fast vid tron på säkerhetspolitisk jungfrufödsel: att det plötsligt en dag, utan inblandning från någon utomstående, skall ploppa fram en trovärdig alliansfrihet.

Under tiden får vi hålla tummarna. Och hoppas på vaktparaden.

http://www.sydsvenskan.se/opin...
 
    Trüki   E-post   FB     
SÜNDMUSED LÄHIAJAL
Aug 23 2017 - Muskokas
Kotkajärve Metsaülikool
Aug 24 2017 - Muskokas
Kotkajärve Metsaülikool
Aug 25 2017 - Muskokas
Kotkajärve Metsaülikool
Aug 26 2017 - Muskokas
Kotkajärve Metsaülikool

Vaata veel ...

Lisa uus sündmus