Inför utdelningen av Nobels fredspris påminde vi om en bortglömd del av historien (DN Kultur 9/12). Ett av EU:s eller EEC:s ursprungliga syften var att säkra de europeiska staternas grepp om kolonierna, särskilt i Afrika. Det skulle borga för Europas geopolitiska och ekonomiska bärkraft.
Peter Landelius invänder att vi härmed ”förringar EU:s historiska roll”. (DN Kultur 11/12). Han bemöter inte vårt argument i sak, utan med svepande påståenden som aldrig underbyggs.
Annika Ström Melin menar att vi sysslar med ”ren förvanskning” av historien, och hon tycks tala med auktoritet (DN Ledare 14/12). Halva hösten har hon nämligen ”suttit nergrävd i arkiven och läst dammiga resolutioner från den stora Europakongressen i Haag” 1948. Här samlades runt 800 deltagare från Europarörelsen för att försöka ena kontinenten. De angav tonen för de institutioner som bildades på 1950-talet.
Ström Melin försäkrar: ”Inte en enda omröstning eller en enda slutsats berörde kolonierna”. Hon undrar ”vilka dokument professorerna Stefan Jonsson och Peo Hansen har läst”.
Här är några axplock. I den ”Politiska rapporten”, ett av de viktigaste dokumenten från Haag, slog kongressens internationella kommitté fast att integrationen av Tyskland i en europeisk union delvis skulle ske via en gemensam kontroll av landets tunga industri.
I gengäld skulle Tyskland få full tillgång till råvarorna i de andra ländernas kolonier.
Lösningen vilade på att, som det hette, ”den europeiska unionen självfallet måste innefatta de europeiska staternas koloniala territorier i Afrika”.
I kongressens ”Politiska resolution”, som vid omröstning antogs enhälligt, enades man om att den framtida unionen eller federationen skulle bevara och utveckla de koloniala territorierna. Detsamma skrevs in i kongressens ”Ekonomiska och sociala resolution”.
Låt oss också citera ur slutdokumentet, ”Message to Europeans”, som antogs på kongressens plenum: ”Tillsammans med de utomeuropeiska folken (alltså människorna i kolonierna) som är förbundna med våra öden kan vi i morgon bygga den största politiska formationen och den största ekonomiska enheten vår tid har skådat.”
På grundval av dessa och en rad andra dokument konstaterar vi att kolonierna stod högt på dagordningen. Mot denna slutsats står Ström Melins: ”Inte en enda omröstning eller en enda slutsats berörde kolonierna.” Trots sin höst i arkiven har hon alltså inte läst de viktigaste resolutionerna eller ens kongressens slutdokument.
Ström Melin uppehåller sig också vid Europeiska federalistunionen och får det att låta som om denna var rätt ointresserad av den koloniala problematiken. Det var snarare tvärtom. Resolutionen från unionens kongress i Rom i november 1948 betonade att en framtida europeisk gemenskap ”ska vidmakthålla de ekonomiska banden … mellan de europeiska staterna och deras koloniala territorier”. I Paris året därpå gick man längre: ”Europa kan bara bli verkningsfullt som en enhet om de band som förenar det med dess kolonier tas med i beräkningen.”
Ström Melin har även fel när hon skriver att Kol- och stålunionens tillkomst 1951 inte berörde kolonierna. Tvärtom planerade unionen en exploatering av Afrika – planer som särskilt Västtyskland gillade och som förverkligades i och med anslutningen av kolonierna till EEC 1957.
Vem är det som ägnar sig åt historieförvanskning här? Ström Melin och Landelius är dock inte ensamma. Historieskrivningen om den europeiska integrationen är ensidig.
Vi vill nyansera genom att erinra om något mörklagt. I snart sagt alla de visioner och organisationer som arbetade för europeisk integration, från de första utkasten efter första världskriget till EEC:s grundande, var Afrika och kolonialismen högt prioriterade. Den europeiska integrationens framväxt innebar också framväxten av en sameuropeisk kolonialism.
Eller som chefen för EU:s historiska arkiv i Florens Jean-Marie Palayret uttryckte det för oss häromåret: dagens EU hade knappast existerat om den inte från början utformats som en eurafrikansk gemenskap.
Därmed inte sagt att detta var EU:s enda motiv, men väl att Afrika och den koloniala ideologin var en konstituerande orsak till dess tillkomst.
Ska EU på allvar kunna utveckla en fredsfrämjande utrikespolitik, handelspolitik och migrationspolitik och motverka den i Europa grasserande rasismen, bör denna historia upp i ljuset.
Stefan Jonsson professor i etnicitet vid Linköpings universitet
kulturdebatt@dn.se
Peo Hansen biträdande professor i statsvetenskap och EU-forskare vid Linköpings universitet
kulturdebatt@dn.se
http://www.dn.se/kultur-noje/d...